Söndag

Lång, lång sovmorgon. Långfrukost med söndags-DN, kaffe, hallonsmoothie. Nina Simones monumentala Four Women-box på stereon och jag känner än en gång ett litet styng i hjärtat över att hon aldrig fick uppleva installationen av en svart president i Vita Huset. K jobbar men är klar tidigt, och vi bestämmer oss för en tur till Uppsala över dagen. Packar kaffetermos i fall det blir någon längre promenad av det hela, men vi siktar ändå mot nationsfika. Laddar bilstereon med Animal Collective och ”Band on the Run”.

Kryssar genom den sävliga söndagstrafiken. Lugn färd till Uppsala. Letar oss tafatt fram genom stan, tittar på huset K bodde i, letar sen parkering i stan, hittar platser vid Ackis, spatserar bort till Västgöta Nation och får oss en macka som är okej och en kopp te. Promenerar vidare in mot stan, tittar på gamla hus, tittar på bokrean på Celsius: går därifrån med Tintin i Sovjet, Derek Walcotts ”Midsummer” och ett häfte med estnisk folkdiktning. Tänker gå till skivbörsen på Svartbäcksgatan men den är borta och ersatt med en mäklarfirma. Tittar in i Linnéträdgården och tänker på att det från Skåne rapporteras om årets första tussilago. Tar ut svängen på vägen tillbaka till bilen, går förbi Kalmar Nation, tittar in i Domkyrkan (och konstaterar att där ligger bokbrännaren Gustav Vasa), tittar på några hus till och går tillbaka mot bilen.

På vägen hem slår det oss att vi minsann får trängas med alla stressade sportlovsfirare. Insidesomkörningarna och det hetsiga humöret står som spön i backen runtomkring och vi bestämmer oss för att inte dras med och åker i stället på i eget tempo och lyssnar på ”Vauxhall and I” och läser högt ur Derek Walcott. Sen, hemma, äter vi potatisbullar med bacon och lingon och sen tittar vi på Bullitt och nu, nu är det nog dags att sova.

Stellas oändliga infantilitet

En förutsägbar kväll – jag kommer hem relativt tidigt, städar lite i köket, viker tvätt och börjar lite smått med matlagningen (upptäcker att vi inte har någon vitlök hemma och ringer K, som dock redan sitter på bussen en hållplats hemifrån). K dyker upp, jag hackar selleri och morot till snabb-bolognese och visar K en Prius jag hittat på Blocket. Givetvis ska vi inte skaffa bil, det vore egentligen en ren lyx och som sådan är den kanske inte värd de rubbade summor det skulle kosta. Men den har röd metallic-lack. Det är en vanlig sketen tisdag, så vi blygs inte för att äta framför teven (i ärlighetens namn är det rätt sällan vi blygs för det. Hur skönt avspända är vi inte?). Andra halvan av Stellas enda säsong sitter redan i dvd-spelaren och det känns som ett självklart val – ett portionsstort 25-minuters avsnitt. K stänger av Katamari-spelet medan jag slevar upp spaghetti.

Vi har redan sett de flesta avsnitten oroväckande många gånger, så härom dagen när jag drog fram boxen igen valde vi att titta med kommentarer från Showalter, Black och Wain. En bekant skrev just på msn att ”jag är rädd för deras hjärnor”, och det är nog spot on. Serien förtjänar alla hyllningar den fått och den fortsatta existens den tyvärr berövats. Där serien är, ska vi säga, antisubtil, och infantilt elegant, är dvd-kommentarerna mest infantila. Och det är alldeles charmerande.

Till skillnad från seriens innehåll är kommentarerna egentligen oerhört ordinära. Shout-outs till polare blandas med de obligatoriska hyllningarna av precis alla skådisar och extras som tas upp (med undantag för delgivningsmannen i ”Vegetables” som hånas för sin inlevelse i en obetydlig biroll). Och så fort det är roligt (det är det praktiskt taget i varje ögonblick) sitter killarna och fnissar och flabbar i miken. Och vi pratar oförfalskade, kluckande, übernördiga höhöhön här, inga elegant klingande vinnande skratt. När titelskärmen läggs på och Michael Ian Blacks namn dyker upp bryter han konsekvent in med ett kvickt ”That’s me”, gärna följt av ett fniss. Under eftertexterna passar Black på att säga ”shit” och ”fuck” så många gånger han hinner. Det hänvisas till hur David Wains skådespeleri styrs av principen ”when in doubt – kiss, lick och fuck some part of the props” (Wain förnekar det inte) och Showalter fnissar okontrollerat och upprepar med förställd röst sin egen replik när han i serien säger ”We don’t HAVE… this money!”.

Och det är oerhört befriande att lyssna på. För let’s face it, hur nördigt är det att kunna i princip allt de här gossarna varit inblandade i utan och innan? Som George Romero skulle ha uttryckt det: ”They’re us”. Och för det måste jag älska dem, lite till.